I Q är ett begrepp vilket från början var ämnat att definiera en strängt teknisk, psykologisk storhet, men som på ett slående sätt trängt in i det allmänna medvetandet. Bland människor i gemen har uppfattningen nästan kommit att gå dithän att IQ antages utgöra en objektivt oantastlig värdemätare på de kapaciteter som även i en bredare betraktelse, antages. Nu är ju så förvisso inte fallet. Dock kan IQ sägas vara ett i vissa hänseenden acceptabelt hjälpmedel för att kunna räkna de fördelar som kvantiserbarhet och rangerbarhet skänker i statistiskt och diagnostiskt hänseende. Intelligenstest är blott ett sätt att beteckna det förfarande då en människa medels en succession av förmenta förståndsfrågor av stigande svårighetsgrad, testas på några tämligen godtyckligt prefererade områden. Frågorna är vanligen konstruerade så att varje svar försökspersonen giver antingen skall kunna avdömas som felaktigt eller godkännas.

T estens olika, avsett inbegripna förståndsområden, viktas med ett som man bedömer, rimligt antal frågor per områden. Alternativt kan varje förståndsområde till en början behandlas separat, för att först därpå viktas med en godtycklig faktor och adderas till de övriga sammaledes erhållna områdestermerna. Intelligensmätningen är till sin grundläggande natur oförfinad såtillvida att den i slutändan endast tar hänsyn till en singulär storhet därutinnan en intelligensfaktor, renskuren från erfarenhet och begåvningsprofil, tänkes vara förborgad. Så trodde man länge att förståndsutvecklingen hos en människa i det närmaste kan anses vara avslutad vid c:a 17 års ålder. Senare har det dock visats att hjärnans frontalregion genomgår långtgående omstruktureringar och vidareutveckling ända in i det 29.e levnadsåret. Utvecklingen under de mellanliggande åren är tydligen svår att fastställa enbart genom test.

E n av de mer ändamålsenliga tillämpningarna för intelligenstestet är fastställandet av oligofreni, eller intellektuell undermålighet. Huru gärna man än riktar kritik mot intelligensmetodiken som sådan och då det gäller att avgöra genialitet, är det svårare att underkänna sådana statistiska samband vilka låter en åskåda följdriktigheten i det intelligensmässiga bortfallet vid sidan om den oligofrenes allmänt iakttagbara natur. Intellektuell undermålighet uppvisar höggradig korreleration med ett antal medicinskt ovedersägliga tillstånd. Diagnosen oligofreni begränsar sig heller inte till medfödda sjukdomstillstånd. De ärftliga faktorernas betydelse för intelligensens utveckling kani alla händelser, oavsett definition, knappast överskattas, även om miljön kan befordra eller försena förloppet. Härvid kan man inte bli intelligentare än vad de intelligibla ärftlighetsfaktorerna ger vid handen, men väl mindre.

S kadliga inflytanden såsom syfilis och röda hund under fosterutvecklingen, komplikationer vid förlossningen och under barnaåren samt generellt infektioner och rubbningar i insöndringskörtlarna, är exempel på miljöpåverkas med ofta menliga följder för intelligensens vidräkning. Den intellektuellt undermålige företer ofta intelligibla störningar på flera områden, med försenad uppfattning, grumlat omdöme och många gånger hämmade primärfunktioner såsom avseende minne (ehuru undantag förekommer), reaktionssnabbhet och associativitet. Hon är lättpåverkad och hennes uppmärksamhet lätt avledbar, samt uthålligheten dålig. Hennes uppfattning präglas av stereotypa fixationer och omotiverad tro, även ifråga om logiskt grundade sammanhang. Hon är benägen att handla för omedelbar vinning, utan tanke på mer långsiktiga konsekvenser. Fastmer än att sätta sin lit till logisk analys och kritiskt omdöme låter hon sig ledas av nycker och humörsvängningar. Inskärpandet av nya lärospån är försvårat och föreställningarna om det som inlärts bristfälliga. Allt detta sätter sina spår i hennes sociala situation, med utnyttjande, misslyckande och missbruk som vanliga ingredienser. Så är de oligofrena talrika stundom kriminellt belastade, andra gånger fallna i prostitution och promiskuitet.

I ntelligensmätningen invarslades först av de franske psykologen Alfred Binet. Således är Binet upphovsman till de äldsta prövningsserierna, utkomna 1908 och 1911. Testerna avser att fokusera på ett antal förmögenheter såsom uppmärksamhets och koncentrationsförmåga, abstrakt, kritisk förmåga, slutledningsförmåga och definitionsuppfattning. Vid det senare är det emellertid av vikt att systematiken med testfrågor och skaluppställning i möjligaste mån tillstädjer ett fjärmande från försökspersonens kunskapsbesittningar, något som i praktiken kan vara lättare sagt än gjort. Resultat, erhållna vid skilda tillfällen och utförda under ledning av olika handledare, skall uppvisa överenstämmelse. Det är även av betydelse att det enskilda testet statistiskt infaller i de vedertagna fördelningskurvorna för intelligensens uppträdande och att dess angivelser även i mer detaljerat avseende inte alltför höggradigt bryter mot vad andra intelligenstest utsäger.

D e statistiska fördelningskurvorna är särskilt viktiga vad rörande testning av färdigutvecklade individer, då intelligensålderns andel i IQ inte längre är given. I detta hänseende förlitar man sig på den gaussiska fördelningskurvan. Intelligenskvoten beräknas i egentlig mening med intelligensåldern i täljaren och levnadsåldern i nämnaren. Man har alltså att åtse en genom testresultatet uppmätt intelligensålder, för vilken tänkes åberopad den ålder då en genomsnittsperson presterar i motsvarighet till det individuella resultatet för försökspersonen. För att kunna arbeta med hela tal multipliceras denna kvot med 100, varefter det brukliga värdet för IQ har erfåtts. IQ bereder nu underlaget för en klassificering av individmaterialet i underbegåvade (IQ under 85), genomsnittligt begåvade (IQ 85- 115) och överbegåvade (IQ över 115). Idioterna uppvisar det lägsta värdeintervallet, därvid upp till 35, motsvarande en intelligensålder på 5- 6 år. Imbicillitet föreligger över ett intervall från 35- 70, medan IQ 70- 85 klassas som debilitet.

   Kåre Andersson